Quantcast
Channel: Kom Ut » Nummer 3, 2012
Viewing all articles
Browse latest Browse all 10

Leka med döden

0
0

Lajv kan väcka skuldkänslor till liv. Följ med på en tidsresa till 1980-talets gayliv i New York.

Text & Bild Emil Åkerö

Prolog: Jag befinner mig på en scoutgård, utanför Västerhaninge i Stockholm, som skall föreställa Upstate New York i början av 1980-talet. Vi spelar under tre dagar. Utgångspunkten är att vi är på en 4:e juli fest och varje gång spelet börjar om har det gått ett år sedan sist.  Spelet utspelar sig mellan 1982 och 1984, då aids har börjat sprida sig. Hur detta kommer påverka min roll – den 31-årige bartendern Fernando, starkt aktiverad i det tidiga 1980-talets gayrörelse – återstår att se.

Just A Little Lovin’ har tre utgångspunkter: Åtrå, vänskap och rädsla för döden, ur dessa perspektiv tänker jag också förklara vad som händer med min roll.

Åtrå: Första lajvdagen börjar med tydliga genomgångar av spelets mekanik, hur gör man till exempel för att illustrera sex mellan personer i denna fiktiva miljö? Vi simulerar sex på samma sätt som i barns lekar där en gren kan vara en pistol, men istället utgår vi från att en rosafärgad träfallos är en erigerad penis. Emellanåt kan jag inte låta bli att tänka att vi är just vuxna som leker, på ett sätt känns det nästan löjligt och på ett annat så känns det riktigt verkligt.

Åtrån och de sexuella utlevelserna är en rysk roulett, men det är även ett sätt att slippa tänka på sin sjukdom och kunna hänge sig. Du känner dig sällan mer levande än när du riskerar ditt liv, även om det bara är för en sekund och konsekvenserna är ofattbara, så är det i stunden värt att slippa behöva känna efter; det blir den tankegång som genomsyrar agerandet och ett konkret sätt att hantera sin rädsla. Det blir även ett sätt att hantera skuldkänslor, om du känner skuld för att du lever eller för att du döljer något spelar ingen roll. Du straffar dig själv genom att utsätta dig för vad du är mest rädd för: risken att dö.

Rädsla för döden: Något som verkligen väcker tankar är hur man i lajvet har gjort valet att sammanföra två olika former av ohälsa: cancer och hiv/aids. Cancer är en sjukdom som i vår kultur är tydligt förknippad med sympati, så länge den inte är självförvållad som till exempel lungcancer orsakad av rökning. Här tror jag vi hittar roten till det stigma som än idag råder kring hiv, bristen på möjlighet att tycka synd om den drabbade. Hiv är enligt detta tankesätt något du får genom ett aktivt val, du har självmant utsatt dig för en risk och får nu ta konsekvensen av ditt eget agerande, du får, för att vara konkret: skylla dig själv. Skulden blir central här, har du smittat någon är du skyldig men har du slarvat med skyddet så får du skylla dig själv för att du inte tänkte efter före. Cancer däremot kan drabba vem som helst, det finns ingen rättvisa, och detta leder därför till sympatier.

Sjukdomar värderas i möjligheten att tycka synd om den drabbade och helst ska det inte finnas en anledning till att sjukdomen uppstått. Cancer är orättvisa i sin grymmaste form och därför sympatiframkallande.

Det finns väl ingen rättvisa vad det gäller hiv? Vissa har mer otur än andra och får hiv vid sitt första oskyddade samlag medan andra utsätts för upprepade överföringstillfällen i sitt liv utan att drabbas. Orättvisan är i sig en orsak till skuldkänslor, du kan inte ens förklara varför du trots ditt leverne testar negativt.

Något som lajvet helt lysande tar upp är hur döden fungerar som ett lotteri. Vi får lägga lappar med våra namn i en hatt för varje risk vi tar, ju fler risker jag utsätter mig för, desto större är risken att just mitt namn står på lappen som dras. Vid varje ceremoni dras tio namn ur hatten och av dessa tio så ökar antalet som dör för varje år som går. Även om vårt risktagande ökar chansen att bli dragen ur hatten så kan vem som helst bli dragen – inför döden är vi alla lika.

Vänskap: Med rädslan för att dö kommer också rädslan för att bli ensam, att bli den som måste se på när andra dör. När paranoian är som värst kan alla vara din värsta fiende och rädsla för kroppskontakt kryper fram.

När Fernandos kärlek Jimmy får hiv, vill Fernando ta hand om honom och strunta i sitt eget liv. När Jimmy väljer att avstå hjälpen och fortsätta sitt promiskuösa leverne som om ingenting har hänt så bestämmer sig Fernando för att lämna New York och helt bryta kontakten med sitt liv där. På så vis behöver han inte konfronteras med konsekvensen av hiv.

Han behöver inte oroa sig för sina vänners hälsa, och även om det gör honom ensam är det ett pris han är villig att betala. Det värsta är att stå bredvid och inte kunna göra något åt någon annans situation, det är en ensamhet värre än mycket annat och inget man bör glömma bort. Skulden över att vara den som lever är svår att bära när det inte finns någon rättvisa i vem som blir drabbad. Skulden över att inte bli drabbad är den mest slående, varför har jag dåligt samvete för att jag fick leva, när det inte är mitt fel att andra inte fick det? Hjälplöshet och skuld är förenade, kan vi inte hindra något från att hända tar vi det som att vi är skyldiga, frågan är bara till vad.

Just a little lovin’ är skrivet av Hanne Grasmo och Tor Kjetil Edland och sattes upp i Sverige tillsammans med Anna-Karin Linder, Miriam Lundqvist och Petter Karlsson från LajvVerkstaden.

 

Lajv

I ett lajv försöker varje deltagare ge liv åt en fiktiv person – en roll – i tal och uppförande, med hjälp av rekvisita, kostym och andra attribut.  Deltagaren har själv ansvar för att skapa sin kostym men får en roll tilldelad sig. Lajv ställer även krav på att deltagaren  skall förbereda sig och i vissa fall vara inläst på ett särskilt tema. I fallet med Just A Little Lovin’, som är ett historiskt lajv och därför ställer krav på autenticitet vad det gäller kläder etcetera, uppmanades deltagarna att läsa in sig på den information om aidsspridning under 1980-talet som fanns tillgänglig på lajvets hemsida.

 

 

 

Hej Annika Waern, professor i spel vid Stockholms universitet och deltagare i Just A Little Lovin’ kan man använda lajv för att förstå skuld- och skamkänslor?

– Ja, det kan man. Dels kan man använda lajv för att inse att man har skuld- och skamkänslor och i viss mån bearbeta dem, och man kan också använda dem för att förstå hur andra människor kan känna skuld och skam (genom att »gå i någon annans skor«). Men bådadera kräver att man är beredd att prova, att öppna sig för känslorna på ett sätt som man kanske inte riktigt är beredd på att göra i vardagen.

Är lajvformen ett bra sätt att arbeta med politiskt påverkansarbete eller kan det få en motsatt effekt?

– Jag tycker att Just A Little Lovin’ väldigt tydligt visar att ett lajv kan vara ett verktyg i politisk påverkan. Själv har jag gått från att vara allmän passiv sympatisör till att bli aktivt engagerad i queerfrågor efter lajvet.

– Men återigen, det fungerar nog bara för de som har en öppenhet från början, som är beredda att lära sig mer och bredda sina erfarenheter. För den som tar en stark politisk ställning emot från början fungerar det inte – den personen kommer att jobba emot hela lajvet och lär inte lära sig någonting alls, utan
snarare förstöra för alla andra
deltagare.


Viewing all articles
Browse latest Browse all 10

Latest Images